För den hugade psykologen.

Gör en ansats. Ja, vad fasen, det börjar bli dags att komma fram till något. Det är i eftertankens timma, i ljuset av visioner. Jag vet bara inte åt vilket håll det ska luta. Det är skrämmande likt en förtärande känsla, men jag kommer inte längre ihåg texterna på This Is Hardcore, och så fort dagen anländer och jag kommer ut i solljuset känns allt bra. Och jag vill sjunga. Saker som inte är Pulp.

Jag inser väl att det borde vara lycka i någon form. Kanske är det lite svårt att se det som något negativt, men denna lätta eufori känns opålitlig. Den kan lätt överge mig när hösten kommer, falera i takt med trädens grönska. Det låter hejdlöst cyniskt och deprimerat, och jag vill egentligen förneka det just nu, för meningen var ju att Uppsala skulle vara förändringen. Och inte ens när jag för ett år sen satt och behövde den som mest, hade jag föreställt mig att den skulle kännas så här. Mer i stil med befrielse eller glömska.

Istället är jag uppriktigt glad, och vet inte hur jag ska hantera det. Rätt som det är kommer jag skutta omkring och tro att världen är god, eller något annat verklighetsfrånvänt. Det är svårt att undvika när man helt plötsligt möter en hel uppsjö människor som är roliga och intressanta. Efter ett tag inser man att det inte är temporärt, efter som de alla utan tvekan måste ha existerat parallellt med en själv väldigt länge.

Problemet med en lycklig tillvaro och trevligt folk är att jag så sakteliga, någonstans i bakhuvudet, börjar fundera på om jag inte måste ändra på mig. Jag tänker saker som att narcissism inte är bra och att man kanske inte behöver hetsa upp sig över den allmänna massans dumhet. Om jag slutar med sånt försvinner halva min person, och jag tycker i allmänhet att min person är en bra grej. Bättre än den hade varit om den inte tyckte om att synas och inte morrade åt kvällstidningar och folk som använder engelska ord när det finns alldeles utmärkta ord som existerat i svenskan tillräckligt länge för att hinna anpassa sig till vår betoning och grammatik.

Man skulle kunna tycka att min inställning till lycka är problematisk. Det är den, men jag tycker ändå den känns hyfsat hälsosam. Ur mitt estetiska livsperspektiv kommer den lite ivägen för konsten.